Det är en dyr historia men inte oväntat då det är Björn Frantzen som står bakom restaurangen.
K-märkt byggnad som man renoverat så gott det går, Svenskt Tenn som pryder och kan beskrivas bäst som svensk (nordisk) inredning. Tidlös elegans över hela stället. Min första tanke när jag kom in hit var: min pappa skulle trivas här, kostymer och propert bemötande i restauranger.....men jag kände mig inte bekväm. Allt är propert här, taget som ur en scen från Downtown Abbey. Personalen är pokerface, ger utomordentlig service men här framkommer det tydligt att de "bara" är serviceinriktade....ingen plats för charm eller värme. Fint uppdukat, vita bordsdukar, vackra bestick och annat bordstillbehör. Titanic feeling
Råbiffen var superlyxig och god men inte prisvärt för lunch.
Största klagomålet är att ljudnivån är så sjukt hög och hemsk att det är mest det som avskräcker mig från att vilja komma tillbaka.
En gullig detalj är att det finns en del i restauranger ämnad för ensamätare. Var så gulligt att se gamla tanter sitta där helt uppfixade och njöt av sin lunch.
Det är en dyr historia men inte oväntat då det är Björn Frantzen som står bakom restaurangen.
K-märkt byggnad som man renoverat så gott det går, Svenskt Tenn som pryder och kan beskrivas bäst som svensk (nordisk) inredning. Tidlös...
