We cover several cities, choose one to explore!

Agnes tips

Kroppshets eller den totala mammakroppsångesten

Det här inlägget har väldigt mycket text men om du hittat hit för första gången och behöver dämpa din egen mammakroppsångest så fortsätt läsa. Är du en återkommande besökare, välkommen in till 2019. Bättre sent än aldrig och det här inlägget har legat som ett utkast alldeles för länge.

Japp, jag såg Mia Skäringers Kroppshets när den gick och det borde du också göra, oavsett om du är kvinna, man, binär, mamma, dotter till en dotter eller pappa till en son. Det är egentligen alldeles för jobbigt och naket att se den tycker jag men viktig.

Det skaver i mig, jag känner mig obekväm och tänker att kanske är det därför jag har mått så jävla dåligt genom åren. Förstå mig rätt nu, jag är en stark person och kvinna idag men uppväxten alltså. Allt kroppshat, hur missnöjd jag var och hur mycket jag strävade efter att duga. Det enda jag kunde styra över var vad jag åt och vad jag tränade. Det var en dålig cirkel som jag tog mig igenom. Jag tog mig även igenom 2005 vilket är en bedrift värd att fira varje år. Detaljer är onödiga men lita på mig när jag säger att alla behöver nå sin egen botten för att kunna bygga upp sig själv och det gjorde jag.

Frid och fröjd och allt det där resten av livet eller? Här skulle det här inlägget kunna sluta men sen kom den stora kärleken och magen växte med lilla Miriam inuti. Jag hade inställningen att är du inte tillbaka i din kropp inom ett år borde det kallas övervikt och inte mammakilon. Herregud, vilken tur att jag inte hade en blogg då och delade med mig av mina oerhört taskiga och obetänksamma tankar om vad som är rätt kroppsmässigt efter barn. Nu kommer det bara upp som minnen på Facebook och inget som någon annan ser.

Det finns de mammor som bara studsar tillbaka som om inget hade hänt efter graviditeten och med Miriam tog det ett år innan jag kände mig tillbaka. Jag ser det också som att Miriam "helade" mitt dåvarande kroppshat. Eftersom jag mått så jävla dåligt kroppsmässigt är det oerhört viktigt att jag inte lägger över något av det på Miriam. Jag har ett annat typ av tänk och pratar om mat som bränsle, äta färgglatt och röra på sig för att det är roligt och du blir stark.

Spola fram 7 år, ett community manager-jobb med minst 10 utemåltider ute i veckan senare och jag hade en behaglig mjukare kropp än innan och ett fullt hanterbart kroppshat som mest yttrade sig i att träna lite för mycket ibland och äta lite för lite ibland. Hemma kunde jag få ångest ihop med Stefan men då kunde han lugna mig.

Något hände under den andra graviditeten. Jag kunde inte träna som jag brukade så tränade med en PT två gånger i veckan (Moa är underbar), kroppen kändes tyngre från början, jag var äldre och jag åt också 40 semlor i februari. Det var inte bara en bebis som låg i magen alltså. Samtidigt var jag ändå lycklig över att ha blivit gravid och tänkte att äsch det tränar jag bort som förra gången. Jag hade fel.

Så fort bebisen var ute var det som om det slog slint i hela mig. Kroppshatet och mammakroppsångesten slog till. Jag var stor som ett hus, hade fått en massa komplikationer (läs här), bebisen sov inte på natten och Miriam min Miriam hade det svårt att acceptera sin plats i familjen. Jag fulgrät väldigt mycket under sommaren, kniptränade överallt, drack bubbelvin, svettades, tränade det jag kunde och försökte dämpa ångesten.

Mammakroppsångest och kroppshat är det vidrigaste som finns och något som drabbar fler än du kan tro. Alla tar sig igenom det på olika sätt och jag tror det är just det som är det viktigaste: att jobba med det hela tiden + hitta redskap som hjälper en framåt. Jag känner så många coola tjejer som bara bestämde sig för att sluta hata sin egen kropp men ärligt, det skulle jag aldrig kunna göra på en dag.

Vad som däremot fungerade för mig och som jag har med mig löpande nu och kanske resten av livet:

  • Rör på dig. Det kan vara promenader om du kan, BodyBalance, styrketräning, cykling, dans eller cirkelträningar. Det är vetenskapligt bevisat att din psykiska hälsa ökar vid fysisk träning. Google it om du inte tror mig.
  • Köp kläder i den storlek du är nu. Dvs gilla läget att du kanske på vägen till din vanliga storlek får köpa/byta/låna dig till 2-3 garderober. Kanske stannar du vid en av dessa garderober men psyket mår bra av att vara FIIIIIN. Ja, ytligt och ja det får du vara.
  • Ät varierat. Jag tappade allt av rutiner, bra vanor så jag tog hjälp av en kostcoach (David Haroun)
  • PRATA OM DET. Ångest blir värre i enrum. Dela med dig av känslan
  • Sluta ha ångest över att du har ångest. Ja, du fick barn, ja du fick ångest. Nej du älskar inte ditt barn mindre för att du önskar att du hade din vanliga kropp.
  • Avfölj folk som skapar ångest eller agg för dig i sociala medier.

Sista två punkterna är den stora utmaningen när du fått lite rutiner i livet (hahahahaha, rutiner med en bebis men du fattar). Du har fått det finaste som finns i hela världen och ammar du så kommer även brösten få sig ett törn. Bebisen ger så mycket glädje och lycka men det är också grunden till den dåliga sömnen, den degiga magen och känslan av att "alla är mycket snyggare än jag". Jag är så missunnsam och klarar inte av att följa mammor som tre månader efter sin förlossning är smalare än innan och studsar runt i magtröja med bebisen på axeln. Fuck them, avfölj dem. Behöver du hjälp i den djungeln så lägger du till mig på Instagram så hjälper jag dig. Alla behöver sin person som tar en tillbaka till verkligheten. Jag har Olivia, skaffa en egen Olivia.

Följ mig här: @stockholmandme

februari 2018

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!

Nybliven mamma? Snart vaknar Tradera-monstret

Jag vet knappt var jag ska börja men alla morsor som har fått barn (och som är okej med second hand) kommer veta exakt vad jag pratar om. Jag pratar självklart om fenomenet Tradera. Monstret som smyger igång runt den tiden som du själv låtsas börja känna dig lugn efter att ha fått barn (lugn blir du aldrig igen, du har fått barn) och helt plötsligt inte bara sitter och tittar på din bebis. Tummen vill ha någonting att göra.

Sociala medier i all sin ära men så kul är det inte att scrolla igenom andra människors liv hela tiden. Kanske behöver du också en ny amningsklänning eller bebisen ett par tossor. BANG, det är då det startar. Jag kan ärligt talat inte förklara det men behovet att buda, vinna, betala och sen vänta blir som en sport. Allt är kap enligt dig, din partner håller inte med men tänker ändå att det blir nog bra.

För mig gick det så långt att Miriam blev förvånad om det inte var ett paket väntandes i brevlådan.

Några av fynden under den här perioden:

  • Ett babysäte till flyget (totalt värdelöst)
  • Ett flertal solhattar till bebis
  • UV-kläder till Miriam
  • 5 par knytblusar till mig själv (en passar)
  • Ett par kilklackssandaler (tårna glider ur)
  • Två par badskor till Miriam
  • Japp, jag sa TVÅ par.
  • Ungefär 73 miljoner amningsplagg (25 % använde jag)
  • Klädset till Miriam i oändlighet
  • Inga badskor har ännu använts
  • Sjukt fula urtvättade amningsbh-ar

Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det räcker nu.

Antalet grejer jag sålt på Tradera: 1.

Antalet saker jag gett bort eftersom jag inte orkat att sälja vidare: alla andra grejer...

Vad är då lösningen när monstret kommer? Bit ihop och sätt ett tak på vad du får spendera och var medveten om vad som sker. Messa din partner, ingen kommer tycka det är ett lika bra KAP som du.

Varmt lycka till!

Ta med barn till begravning - tänk på det här.

Det här med att människor dör.

Det är så definitivt, ett slut och sen bara mörker.

Jag har kommit på att jag varit på alldeles för många begravningar och det skaver att många av dom är på grund av cancer. En 29-årig kompis, en 28-årig kollega, en chef i 60-årsåldern och nu min morbror. De resterande två jag varit på var farfars och sen en kompis som blev ihjälslagen av sin man. Kanske kommer jag berätta mer om just hemskheten i den sista men det är inte idag.

Min morbror blev lite trött förra hösten, du vet så där som en blir när hösten kommer. Tyvärr var det inte bara brist på D-vitamin utan det visade sig vara cancer. På ett år gick han från frisk till att endast finnas i våra minnen. Det är orättvist. En människa som varit med i hela min barndom, som skojade, var en jäkel på att spela fotboll med oss barn, snäll, omhändertagande och med ett bullrande humör. Nu finns han inte mer. Skit-cancer.

Jag ville gå begravningen och det enda alternativet var att ta med båda barnen och åka upp. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick fler och fler frågor om jag skulle ta med Miriam på begravningen. För mig var det självklart att hon skulle vara med och att det handlade om att förstå att det kunde vara jobbigt och vara nära henne som en tröst.

Det var känslomässigt tufft för oss alla, det är så på en begravning. Begravningen var väldigt fin och var en borglig istället för en i kyrkan så inga tunga domedagsord utan varmt, nära och vackra låtar. Miriam satt först nära mig och grät stilla men när bebisen valde att vara med så kröp hon ihop nära min syster Julia som gav det viktiga stödet.

Miriam ville ta bilder på min morbror för att minnas dagen och det var en del av hennes process. Hon har redan visat mig bilderna flera gånger och vi har pratat om att det var ledsamt men fint.

Här är mina tips på om du tänker ta med barn på begravning:

  • Bra om barnen förstår vad som händer så över 6 år tycker jag.
  • Bebisar kan vara med om du går ut sekunden de börjar skrika, respekt.
  • Förbered barnet på hur en begravning är uppbyggd med musik, tal och gråt.
  • Låt barnet sitta nära dig och gråta, bekräfta gråten med din närhet.
  • Påminn barnet om att personen lever i minnet hos oss som är kvar.
  • Ge en ros som barnet kan lägga på kistan/vid urnan.
  • Prata om livet och döden både innan och efter.
  • Låt barnet komma till dig med frågor.

Har du förslag på fler saker som kan vara fint att tänka på gällande barn på begravningar så säg till.

Jag vill avsluta med att påminna om att cancer är en sjukdom som drabbar en av tre personer, ditt bidrag hjälper. Jag ger mina pengar till Barncancerfonden.

Tack för alla minnen morbror Haldor. ‚̧ԳŹ