We cover several cities, choose one to explore!

Mammatankar

Äntligen sommarlov

Äntligen kom dagen då Miriam fick lämna skolan bakom sig för 10 veckor av välbehövligt sommarlov. Vilken pärs det har varit och även om vi tar en paus från det så kommer det vara minst lika tufft att ta tag i när hösten och årskurs tre börjar. Hela min kropp har längtat efter sommarlovet. Inga fler morgnar med ont i magen för att veta om Miriam kommer krampaktigt krama mig och be om att få följa med mig till jobbet och oförstående föräldrar som inte alls tycker det egentligen rör dom. För mig har det inte spelat någon roll vad andra tycker och tänker om något. Miriam har mått dåligt, det är det enda jag bryr mig om.

Det kanske låter banalt och enkelt men jag är inte intresserad av att höra utlägg om vad som stämmer eller inte. Det akuta har varit Miriams mående och med andningspausen från skolan kan vi alla slappna av och hitta tillbaka till oss själva och vår familj. När en person i en familj på fyra personer mår dåligt mår all dåligt och Miriam är en så generös, empatisk och klok tjej så det rubbade balansen.

Kommer kanske berätta mer framöver men nu ska jag väcka världens bästa Miriam.

Ytligt glättig

Jag känner mig så opersonlig och ytlig på Instagram just nu. Det är bara event, middagar, sol och drinkar och det kan ju vara sant till visa del men resten av livet då?

Att dottern mått så dåligt att hon varit hemma från skolan, att mormor 95 år kanske sjunger på sista versen och att jag har nära till tårar. Det kommer inte upp. Jag orkar helt enkelt inte eftersom jag har känslorna på utsidan och minsta lilla grej kan få mig att börja gråta. Jag är stark som person men ibland vill jag bara få vara liten.

Imorgon fyller jag också år och jag bryr mig inte så mycket vanligtvis men nu gör jag det. Det känns som om ingen bryr sig om att skicka en hälsning, en fin gest eller liknande. Tur att jag har Facebook, imorgon kommer de många opersonliga hälsningarna...

Tvåbarnschocken slår till igen

Jag vill vara en snäll person, det har vi pratat om förr. Samtidigt vill jag inte vara en mjäkig person som folk kan sätta sig på. Det kan vara något av ett dilemma ibland. Jobbmässigt har jag lättare att hantera det med enda undantaget att jag inte har något tålamod och hatar dålig arbetsmoral. Då kan jag inte vara snäll. Fast det får nog bli en annan historia...

Jag vill också vara snäll mot min underbara dotter men för tillfället är det så otroligt svårt eftersom hon befinner sin i någon form av pre teen state och inte lyssnar på mig förrän jag har försökt säga till snällt fem gånger och sen skriker med min hårda hemska röst. Då blir hon ledsen och säger "Du är alltid arg". Jag blir knäpp. Min man blir också knäpp och han är så mycket mer iskallt elak än vad jag är. Jag kan liksom se att hon kryper ihop när han hamnar i samma stadie som det jag beskriver ovan. Det gör mig ledsen, Miram ledsen och även Stefan.

Tro nu inte att vi är elaka föräldrar utan vi kämpar på och påminner varandra om att Miriam är vår nummer ett, vårt bästa i livet, vår förstfödda. Det är bara slitsamt i livet just nu. Det kommer passera och tills det gör det så gör vi vad vi kan. Pratar med varandra, med vänner, med Miriam och försöker göra livet lättare.

Vi hade inte det här problemet innan vi fick Jacques så det har något att göra med att hela familjebalansen rubbades för Miriam + att det händer en hel del saker i skolan med vänner som kanske inte är så bra. Stackars fina Miriam.

Om du själv hamnar där vi är just nu så testa att dela upp er. Det fungerar bra för oss så idag ska jag och Miriam på bio och fika. Härligt!

Sluta fråga tjejer om de är gravida!

Jag är så arg! Varje dag reser sig någon upp för mig i kollektivtrafiken eller frågar om jag är gravid. Jag vill inte bli påmind VARJE dag om jag tydligen numera är en tjockis. Fan alltså.

Varför är det en generell fråga som alla tydligen kan ställa? Är det ens en generell fråga eller är det bara jag som får den? Jag vill på riktigt veta om andra kvinnor som vet med sig att midjemåttet inte är 70cm längre har samma problem.

När det gäller mig själv har jag en teori och det är att jag inte ser knubbig ut i ansiktet utan fortfarande har rätt smala drag (inte när jag ler) så när folk ser min kropp förutsätter de iskallt att jag är gravid. Svaret är alltså NEJ, jag är inte gravid.

Vanligtvis kan jag hantera sånt och jag har ju valt att se ut så här, har både det jobbet jag har, intresset för mat och goda drycker + sover för lite. Det är inte synd om mig men idag kom alla känslor på en gång. Jag grät när jag var hos min PT, fick tårar i ögonen när jag berättade om när jag grät och var på väg att snörvla till en gång till men sen kunde min intellektuella sida ta över igen. Nu är jag bara arg.

Jag ser mig inte som ett offer men med min historia av trasigt kroppshat är det inte direkt upplyftande att bli påmind gång på gång att numera ser jag faktiskt ut på ett sätt som jag hade förfasat mig över i yngre dagar. Ung och dum ni vet. Nu är jag gammal och bitter.

Det enda positiva med det här var ändå att min skrivkramp släppte, om så bara för ett ilsket inlägg. Hörs snart. ‚̧ԳŹ

 

Vi måste prata om missfall

OM du följer mig på Instagram så måste du ju ändå undra var alla recept är egentligen. Vid något tillfälle kommer de kanske komma upp här men skriv annars ett DM till mig så länkar jag det jag använder + det jag ändrar.

Nu till något helt annat, något som det fortfarande inte pratas om tillräckligt och som gör att väldigt många kvinnor går omkring med en sorg och en skam som de inte borde vara ensamma att bära: Det här med att få missfall. Det är hemskt, sorgligt, hjärtskärande, blodigt och alldeles alldeles normalt. Det är just den här tystnaden kring det som gör att en tror att en är helt ensam i det. Att alla andra får barn hur lätt som helst eller bara inte blir gravida. Jag tänkte så. Det är fel.

Jag hatar att vara den som skriver det här men det är normalt med missfall. När jag var mitt i det så kunde jag absolut inte tänka så utan då var det bara jag som det gick fel för, bara jag som drabbades av missfall gång på gång och den tanken är som ett nattsvart mörker när den väl drivit in. Sorgen, den förbannade sorgen alltså. Sorgen över något som kunde ha blivit, sorgen över att inte få chansen och sorgen över att kroppen var emot mig.

Vi måste fixa det här, vi måste prata om det mer och vi måste få sörja ordenligt. Varje litet embryo har rätt till att sörjas av den kvinna som bar det. Ofta sker missfall så pass tidigt att ingen fått reda på det än så då sörjer kvinnan själv eller med sin partner. Det är också knäppt. Alla runtomkring en undrar ju vad det är som har hänt men får inget veta för att SKAMMEN, den förbannade skammen är för stor. Sluta med den, skrik ut din sorg. Berätta för dina nära att något har hänt dig, att du sörjer något som skulle kunnat blivit. Du har rätt till det.

Herregud, jag känner att när jag skriver detta så kommer alla känslor tillbaka över hur jag hade det. Hur jag gick från en glad kvinna med en man och en dotter till en kvinna fylld av sorg över två missfall, ett uteblivet missfall och en bortopererad äggledare på grund av en graviditet som satt sig fel. Jag kan inte ljuga, det var hemskt. Jag kunde inte njuta över det faktum att vi faktiskt fått en dotter (även om jag gav sken av det utåt) utan kände mig tvungen att gå i existensiell coaching för att komma vidare. När det sen faktiskt var en graviditet som satte sig rätt trodde jag inte på det utan gjorde fyra tidiga ultraljud för att se att det inte satt fel. Det satt rätt och ut kom Jacques och sorgen mattades av.

Nu är inte det här ett inlägg med ett lyckligt slut utan med en uppmaning att sörj mer, ta hjälp, gråt ut och kramas. Ett missfall är så mycket mer än en avbruten graviditet. Det är förlust av något större. En svag strimma av hopp om något nytt.