We cover several cities, choose one to explore!

Bebis

Vi måste prata om missfall

OM du följer mig på Instagram så måste du ju ändå undra var alla recept är egentligen. Vid något tillfälle kommer de kanske komma upp här men skriv annars ett DM till mig så länkar jag det jag använder + det jag ändrar.

Nu till något helt annat, något som det fortfarande inte pratas om tillräckligt och som gör att väldigt många kvinnor går omkring med en sorg och en skam som de inte borde vara ensamma att bära: Det här med att få missfall. Det är hemskt, sorgligt, hjärtskärande, blodigt och alldeles alldeles normalt. Det är just den här tystnaden kring det som gör att en tror att en är helt ensam i det. Att alla andra får barn hur lätt som helst eller bara inte blir gravida. Jag tänkte så. Det är fel.

Jag hatar att vara den som skriver det här men det är normalt med missfall. När jag var mitt i det så kunde jag absolut inte tänka så utan då var det bara jag som det gick fel för, bara jag som drabbades av missfall gång på gång och den tanken är som ett nattsvart mörker när den väl drivit in. Sorgen, den förbannade sorgen alltså. Sorgen över något som kunde ha blivit, sorgen över att inte få chansen och sorgen över att kroppen var emot mig.

Vi måste fixa det här, vi måste prata om det mer och vi måste få sörja ordenligt. Varje litet embryo har rätt till att sörjas av den kvinna som bar det. Ofta sker missfall så pass tidigt att ingen fått reda på det än så då sörjer kvinnan själv eller med sin partner. Det är också knäppt. Alla runtomkring en undrar ju vad det är som har hänt men får inget veta för att SKAMMEN, den förbannade skammen är för stor. Sluta med den, skrik ut din sorg. Berätta för dina nära att något har hänt dig, att du sörjer något som skulle kunnat blivit. Du har rätt till det.

Herregud, jag känner att när jag skriver detta så kommer alla känslor tillbaka över hur jag hade det. Hur jag gick från en glad kvinna med en man och en dotter till en kvinna fylld av sorg över två missfall, ett uteblivet missfall och en bortopererad äggledare på grund av en graviditet som satt sig fel. Jag kan inte ljuga, det var hemskt. Jag kunde inte njuta över det faktum att vi faktiskt fått en dotter (även om jag gav sken av det utåt) utan kände mig tvungen att gå i existensiell coaching för att komma vidare. När det sen faktiskt var en graviditet som satte sig rätt trodde jag inte på det utan gjorde fyra tidiga ultraljud för att se att det inte satt fel. Det satt rätt och ut kom Jacques och sorgen mattades av.

Nu är inte det här ett inlägg med ett lyckligt slut utan med en uppmaning att sörj mer, ta hjälp, gråt ut och kramas. Ett missfall är så mycket mer än en avbruten graviditet. Det är förlust av något större. En svag strimma av hopp om något nytt.

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!

Nybliven mamma? Snart vaknar Tradera-monstret

Jag vet knappt var jag ska börja men alla morsor som har fått barn (och som är okej med second hand) kommer veta exakt vad jag pratar om. Jag pratar självklart om fenomenet Tradera. Monstret som smyger igång runt den tiden som du själv låtsas börja känna dig lugn efter att ha fått barn (lugn blir du aldrig igen, du har fått barn) och helt plötsligt inte bara sitter och tittar på din bebis. Tummen vill ha någonting att göra.

Sociala medier i all sin ära men så kul är det inte att scrolla igenom andra människors liv hela tiden. Kanske behöver du också en ny amningsklänning eller bebisen ett par tossor. BANG, det är då det startar. Jag kan ärligt talat inte förklara det men behovet att buda, vinna, betala och sen vänta blir som en sport. Allt är kap enligt dig, din partner håller inte med men tänker ändå att det blir nog bra.

För mig gick det så långt att Miriam blev förvånad om det inte var ett paket väntandes i brevlådan.

Några av fynden under den här perioden:

  • Ett babysäte till flyget (totalt värdelöst)
  • Ett flertal solhattar till bebis
  • UV-kläder till Miriam
  • 5 par knytblusar till mig själv (en passar)
  • Ett par kilklackssandaler (tårna glider ur)
  • Två par badskor till Miriam
  • Japp, jag sa TVÅ par.
  • Ungefär 73 miljoner amningsplagg (25 % använde jag)
  • Klädset till Miriam i oändlighet
  • Inga badskor har ännu använts
  • Sjukt fula urtvättade amningsbh-ar

Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det räcker nu.

Antalet grejer jag sålt på Tradera: 1.

Antalet saker jag gett bort eftersom jag inte orkat att sälja vidare: alla andra grejer...

Vad är då lösningen när monstret kommer? Bit ihop och sätt ett tak på vad du får spendera och var medveten om vad som sker. Messa din partner, ingen kommer tycka det är ett lika bra KAP som du.

Varmt lycka till!

Jacques & LoveBugs - sötaste bilderna

Det här inlägget presenteras i samarbete med Ottos Barnmat.

Bilderna, visst får de en att smälta! Tanken med bildkavalkaden var att välja ut en bild till flödet på Instagram men ärligt - en bild räcker inte. Tur då att bloggen finns. Här kan alla bilder få plats. Tycker de är coola samtligt som de är söta. De visar hur en bebis på runt 6-7 månader typiskt undersöker något spännande: med händerna och med munnen.

Det Jacques undersöker är yoghurten LoveBugs från Ottos barnmat. Det är vår nya favorit som mellanmål. Jag har sedan tidigare berättat om den goda vällingen från Ottos som Miriam drack när hon var liten och som nu Jacques dricker. De har släppt en riktigt smarrig yoghurt för barn från 6 månader och uppåt. Det är osötad ekoyoghurt i grunden, frukt och havre som syras som yoghurt och sen massa goda bakterier för magen, LoveBugs. Genialt ja och gott. Jacques äter ofta lite mer än halva och sen slevar jag i mig resten, alla vinner. Om din butik inte har den så fråga efter den. Det är inte svårare än så. Det var på det sättet som jag och Stefan fick in vår efterlängtade fjällfil hallon på vår ICA. Vi tjatade varje gång vi var där och sen knappt en månad senare: Voilà.

Jag vet, ännu fler bilder. Jag kan inte sluta titta på honom, underbara bebis!

Okej nu ska jag sluta spamma och gosa ner mig med kärleken i soffan.

Just ja, Jacques har slutat att amma helt. Det kommer ett helt inlägg om det eftersom jag fortfarande känner mig alldeles ledsen och inte helt säker på vad jag tycker om det.

Musikern Jacques

Tänk att Jacques varit med oss i hela sju månader nu. Tiden bara flyger förbi. Det är på gott och ont tycker jag men härligt att det finns så mycket liv i honom. Tydligen också en massa rytmer.

Min kärlek Stefan kan spela gitarr, inte på det sättet att han uppträder eller regelbundet repeterar men då och då tar han fram den och spelar. Nu har vi upptäckt att Jacques älskar när han blir spelad för. Hans ansikte lyser upp, han ler med hela ansiktet så att de vita små tänderna syns och sparkar med fötterna i takt med musiken.

Jag ska se till att främja det från min sida genom att sjunga mer sånger med klara rytmer och dansa med honom. Det gör både honom och mig glad. Jag är så förälskad i min son!

ser du glädjen i hans ögon när han får sitta med pappa och spela gitarr?