We cover several cities, choose one to explore!

Överlev bebisåren

Vardagspusslet

Det här kan vara mitt kortaste inlägg någonsin men jag ville verkligen tipsa om något som underlättar vårt vardagsliv så ofantligt mycket och får oss att lämna de 5-10 måltiderna som en vanlig familj brukar snurra sig igenom:

PLANERA MIDDAGAR

Det må låta simpelt men handen på hjärtat: gör du det? Och då menar jag att verkligen lägga manken till och testa minst en ny rätt varje vecka. Vi gör det, det är smart och vi ser till att det max tar 20 minuter att färdigställa på en vardag. Kräver planering alltså. Söndagar är viktiga dagar för att klara detta. Antingen är det flera storkok igång, det handlas, planeras och skrivs upp på listan. Mest vegetariskt och med fisk även om familjen firar med pasta carbonara så fort jag är borta.

Mina största inspirationskällor är för tillfället Green Kitchen Stories (blogg, app, bok), Portionen under tian, Givemesomeoven och att fråga kollegor vad de lagar. Mums! Alltså ovan nämnda är ALLTID min inspiration. Kanske även Jävligt Gott.

Vissa veckor blir restfest-vecka då det blivit en portion över här och där. Ingen dör av samma mat en gång till.

Har du tips på mat ni gärna gör hemma som passar till vardagspusslet tipsa gärna!

Han kan inte gå

Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.

Tvåbarnschocken slår till igen

Jag vill vara en snäll person, det har vi pratat om förr. Samtidigt vill jag inte vara en mjäkig person som folk kan sätta sig på. Det kan vara något av ett dilemma ibland. Jobbmässigt har jag lättare att hantera det med enda undantaget att jag inte har något tålamod och hatar dålig arbetsmoral. Då kan jag inte vara snäll. Fast det får nog bli en annan historia...

Jag vill också vara snäll mot min underbara dotter men för tillfället är det så otroligt svårt eftersom hon befinner sin i någon form av pre teen state och inte lyssnar på mig förrän jag har försökt säga till snällt fem gånger och sen skriker med min hårda hemska röst. Då blir hon ledsen och säger "Du är alltid arg". Jag blir knäpp. Min man blir också knäpp och han är så mycket mer iskallt elak än vad jag är. Jag kan liksom se att hon kryper ihop när han hamnar i samma stadie som det jag beskriver ovan. Det gör mig ledsen, Miram ledsen och även Stefan.

Tro nu inte att vi är elaka föräldrar utan vi kämpar på och påminner varandra om att Miriam är vår nummer ett, vårt bästa i livet, vår förstfödda. Det är bara slitsamt i livet just nu. Det kommer passera och tills det gör det så gör vi vad vi kan. Pratar med varandra, med vänner, med Miriam och försöker göra livet lättare.

Vi hade inte det här problemet innan vi fick Jacques så det har något att göra med att hela familjebalansen rubbades för Miriam + att det händer en hel del saker i skolan med vänner som kanske inte är så bra. Stackars fina Miriam.

Om du själv hamnar där vi är just nu så testa att dela upp er. Det fungerar bra för oss så idag ska jag och Miriam på bio och fika. Härligt!

Det här med att inte räcka till

Nu har det varit tyst här igen. Betyder det att jag legat hemma och rullat tummarna? I wish men det är snarare tvärtom. Att dagarna är fyllda av alldeles för många måsten och saker som ska göras. Ibland gör det mig knäpp att inte ha en enda dag utan planer men jag är vuxen och vill jag ha förändring så behöver jag jobba för att det ska bli verklighet. Istället går jag bara runt och inte räcker till. Jag avbokar event jag osat på, orkar inte packa upp väskor, dammsuga lägenheten eller fundera över vad som skulle behöva göras för att verkligen få lägenheten att bli det hem den förtjänar av oss. Tur att jag också har en man så att vi ändå inte lever på en soptipp.

Det enda jag orkar med ordenligt är att jobba, ge bebis uppmärksamhet och ta hand om dottern. Har du inte barn så är det här en inblick i din framtid om du väljer att skaffa barn. Prioriteringarna ligger alltid hos barnen, får du i en torr macka får du vara nöjd. Nu går jag på ett kostschema jag sköter ganska bra så mat får jag i mig.

Jag avskyr att inte räcka till. En vän till mig säger att jag lider av FOMO-sjukan och kanske har hon rätt men ofta tycker jag ju det är så nice att bara ligga hemma och ta det lugnt och scrolla igenom sociala medier och se vad andra gör. Problemet är nog hellre att jag vill göra allt och hoppar på allt jag kan. Ovan nämnda man blir tokig på mig, jag också för den delen men vet knappt hur jag ska sluta.

En av de saker jag faktiskt kommer sluta med är det roligaste jag har, något som ger mycket inspiration och får mig att känna mig kreativ. Tyvärr är det dock så att det alldeles för mycket tid. Om du är nyfiken på att veta mer om det, gå in här och boka biljetter. Jag ska lämna med en bang!

Nu ska jag sluta klaga över att inte räcka till och istället kämpa för att få det lite bättre. Håll tummarna för mig!

 

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!