LINN

Här har det inte hänt mycket på senaste tiden, förväntar mig därför inte att någon är kvar. Men, vill ni hänga med mig gör ni det bäst på Instagram @linnww och har ni frågor så är det bara att slänga iväg ett DM! Om det är någon jag inte svarat på mejl eller Instagram så har det bara råkat ramla mellan stolarna, men skriv igen så ska jag svara! Kram och tack för all FANTASTISK respons ni gett mig här inne under mitt år på Thatsup!

 

Vad ser du mest fram emot just nu?
Jag är spänd på att se vart 2019 tar mig, och så längtar jag efter min solsemester i april. 

Bästa konsertupplevelsen? 
Coldplay var magiskt. Får rysningar bara jag tänker på det. Även Veronica Maggio under bar himmel på Stockholms Stadion var en fröjd. Och Kent! Sista konserten någonsin.

Säg en sak livet lärt dig:
Everyone is fighting a battle.

Vad äter du helst just nu? 
Är besatt av min hemmagjorda smoothie på frysta hallon, banan, jordnötssmör, citrus, havremjölk och kakao. Det är kakaon som gör det. 

Vem förtjänar lite extra kärlek just nu?
Mina fantastiska vänner Maria, Veronica och Lova som är sådan fin hejarklack till bloggen!

Vad spelas i dina hörlurar?
Den som e den med Molly Sandén.

Vad blir ditt nästa köp?
Kanske ett par solglasögon som jag provade härom dagen. 

Restaurang du inte besökt du skulle vilja gå till?
Mathias Dahlgren Rutabaga

Vad lägger du ner mest tanketid på just nu?
Jobb, jobb och åter jobb.

Säg en sak du vill bli bättre på:
Att vara här och nu. Jag är så uppe i min hjärna att jag inte hinner njuta, jag är alltid någon annanstans.

 

”I feel inspired almost daily, my brain is always on the lookout. I find inspiration everywhere, it could be a building, a book or a person. It’s inevitable to say that new places and environments bring most inspiration, whether it’s travelling to a new destination or visiting a new restaurant. In my profession it’s important to be inspired, which can be stressfull at times. Inspiration isn’t something that can be forced, but you can’t just sit around at home waiting for it to come either. Instead, you need to do something that put’s your mind off what you’re doing, read a book, go for a walk or listen to a podcast. But, one also has to remind itself that it’s okay to not always be inspired and switched on. I love cooking, but right now I’m not feeling it - then it needs to be okay to order take away or eat instant noodles.”

Vill du läsa mer? Pingle the app har gjort en intervju med mig! Ladda ner appen för att läsa mer.

Ställer mig själv frågan hur man ska mäkta med att vara mänsklig och samtidigt anses professionell? Vart går gränsen? Hur kan det ens finnas en gräns för att vara mänsklig? Har jag gått över den nu, när jag skriver det här? Är det inte sinnessjukt att jag ens ska behöva vara orolig för att jag är det? Att jag på grund av att jag har känslor (fullkomligt mänskligt), har åsikter (fullkomligt mänskligt), har tankar och funderingar (fullkomligt mänskligt), går på toa (fullkomligt mänskligt), dejtar (fullkomligt mänskligt), är kär (fullkomligt mänskligt), blir sjuk (fullkomligt mänskligt), är stressad (fullkomligt mänskligt), älskar att vara ledig (fullkomligt mänskligt), har PMS (tyvärr fullkomligt mänskligt) and so on... ska behöva vara oroad för att detta påverkar vad folk tycker och tänker om mig. Kommer jag att anses som instabil och okapabel för att jag delar med mig att jag är ledsen? Arg? Sjuk? För det är just det. Att dela med sig av det. Vi är alla ledsna. Vi har alla tusentals tankar som snurrar. Vi blir alla sjuka, tyvärr. Men så delar man med sig av det, det där mänskliga, och så ska man känna ångest? Skam? Det vrids på sig. Det blir obekvämt. ”Ojojoj”. Man måste inte dela, men det har visat sig att det är bra för oss människor att dela saker, vi mår oftast bättre av det, och stärks både som individer och i grupp. Det kan inte vara tabu att vara mänsklig... men vi anstränger vi oss SÅ HÅRT för att inte vara det. Jodå, det gör du. Ja du också.

Jag vet att några (få, ska sägas) runt omkring mig tänker ”ska man verkligen skriva så där, blotta sig på det sättet? dela med sig av livet på det där viset?”. Några av kärlek och omsorg, andra hela enkelt för att de själva är rädda, och det är inte deras fel, det är så samhället har lärt oss att man ska inte ska vara. Då blir man nästan kontroversiell. Är det inte lite sjukt eller? Klart vi blir sjuka i huvudet när vi matas med att man är sjuk i huvudet om man delar med sig av att man är sjuk. ledsen. arg. haft en dålig dag. blivit dumpad. bråkat. Vi måste våga.

Jag skulle tippa att majoriteten av oss människor går runt och mår och känner saker som vi håller inne så att vi kan upprätthålla en fasad, så att vi utifrån kan anses vara ”bra”, eftertraktad, ”normal”. Ni som inte gör det, BRA. Alla andra, tänk på detta i vardagen. Våga. Inspirera andra. Skicka vidare. Jag hoppas att vi alla i någon gång i framtiden vågar känna, vågar vara, vågar dela, och att ögonbrynshöjarna är ett minne blott.

Det har ju varit lite tystare här, delvis för att jag haft så mycket att göra att jag knappt hunnit duscha (mitt hem ser ut som ett bombnedslag) men också för att jag känner mig osäker på vad jag ska skriva om. Jag har massa jag vill skriva om, personliga tankar, vardagsreflektioner, känslor - men jag har blivit skrämd.

Ni ska veta att det är när jag skriver personliga, reflekterande, känslosamma texter som det ramlar in meddelanden från vänner och bekanta, men också från läsare som jag inte känner. Ni verkar älska det, vilket jag älskar! Ni vill diskutera, tacka, berömma. Det är det jag får ABSOLUT störst gensvar på, och det är det ni vill ha mer av. Men jag är rädd, jag vill, men det är läskigt. Egentligen inte för egen del, jag är ganska öppen, men för att jag brottas med tankar som säger att jag inte borde, att jag ska hålla mig enklare saker, ren underhållning. Jag tycker det är så sorgligt.

Det positiva är att det blir mer om mer normaliserat att vara o-perfekt, och just mänsklig. Allt ifrån att folk med en röst (politiker, bloggare, etc) till människor runt omkring mig börjar berätta mer om dåliga dagar eller skit som händer. Det blir nämligen hyllade för det, precis som jag blir här, vilket visar på att folket längtar efter det. Förutom några som såklart ville kritisera Alice Bah Khunke för att vara för personlig? Vad är det ens? Jag hoppas och tror att vi kommer se en enorm skiftning i att man ska visa upp den perfekta, filtrade versionen av sitt liv. Det finns vissa Influencers med en ENORM följarskara vars content får mig att ifrågasätta allt? De bidrar till absolut ingenting. Bilder på dem själva, betalade samarbeten som främjar till konsumtion och acai-bowls. Och det där ska vi eftersträva? Tänk om de hade utnyttjat den makt de faktiskt besitter (idag) och bidragit till något bra, viktigt? Sluta följ dem. Det är inte på riktigt, därför ouppnåerligt. Och politiker, tänk om det skulle kunna skita i sina standard-svar i kristiska situationer och faktiskt säga som det är? ”Det är jävligt jobbigt nu, det här läget är inte kul, vi vet inte vad vi ska göra, vi är skittrötta men vi gör allt vi kan för att hitta en lösning.”

Våga utmana normerna, eftersträva inte att vara som någon annan, känn ingen skam och va dig själv, så blir det nog bra.

Puss

Herregud vad det är tungt nu hörni. Bara att komma ur sängen på morgonen känns som en bragd. Varje kväll sätter jag klockan tidigt i förhoppning om att morgondagen blir dagen då jag går upp i tid, gör god frukost och promenerar till jobbet eller dit jag ska. Istället snoozar jag en timme varje morgon tills jag till slut drar mig långsamt upp och skiter i allt, frukost, promenad etc. Det värsta är att jag känner besvikelse, jag blir besviken på mig själv och känner mig dålig. Så dumt allt ihop. Ändå var jag först på plats imorse, men egentligen är jag en person som inte bryr sig om sådant, jag finner inget värde i att vara först, bäst, duktigast.

Just nu håller jag på med långtids-EKG. Det innebär att man under 24 timmar gör ett EKG-test, och bär elektroder med en dosa under tröjan. Det påverkar mig inte över huvud taget, förutom att det är lite obekvämt. Detta är ett steg i min utredning, som hittills går väldigt bra. Förra veckan var jag på röntgen, hos gynekolog och nu inväntar jag sista remissen som jag också gruvar mest: gastroskopi. Jag har varit positivt överaskade över att få en sådan bra doktor som tar mig på allvar och gör en grundlig undersökning, hon vill utesluta allt som mina symptomer tyder på. Något som är härligt är att jag mår bättre! Mindre akuta symptomer, tio dagar utan magmedicin och jag sover som nätterna. Jag blir mindre om mindre rädd, vilket jag också tror påverkar min kropp till det positiva. Jag har varit rädd för att träna för att det känns som att kroppen ska gå sönder, men nu när jag kommit igång är det ett av mina bästa botemedel. Jag har till och med kunnat njuta av ett eller två glas vin, men det räcker så, kroppen vill inte ha. Träning, bra mat, långa promenader, lugn, sömn, kärlek och familj är det jag försöker fokusera på just nu (nämner inte jobb då prestationshjärnan aldrig är avslagen, jag behöver inte anstränga mig för att fokusera på det, snarare tvärt om).

Nu lider januari månad mot sitt slut. Stackars januari, det är inte en jättekul månad. 2019 är igång. Våren kommer snart. Tills snön bytts mot grus och moln bytts mot sol är min rekommendation att göra små saker som lyfter vardagen. Unna dig vackra blommor, gå till ett café och lyxa till det men riktigt god frukost eller köp ett nytt, färgglatt påslakan-set som piggar upp hemmet.

Det sista jag gjorde förra året var en plåtning för STYLEBY Magazine. Jag intervjuade skådespelerskan Hedda Stiernstedt, modeikonen Bea Åkerlund, konstnären Camilla Engström och artist-systrarna Vaz. Otroligt stolt och glad över att få jobba för detta magasin under ledning av Jonna Bergh, med så duktiga ambitiösa kvinnor.

Den 13 mars 2018 tar min älskling sina sista andetag, 14,5 år gammal. Han fick ett långt och fint liv, nästan fritt från sjukdomar, och till slut orkade inte hjärtat mer. Det är det värsta jag varit med om i livet, och en sorg som aldrig går över. Alfons är så saknad i familjen, men han är för alltid med oss.

Efter några möten med fina Michaela Forni bestämmer vi en solig vårdag i maj att jag ska börja skriva artiklar för Daily Forni, nyligen nylanserats som Forni.se - jag som följt henne under flera år är otroligt glad över att få lära känna henne och bli en del av det hon skapat!

Jag och mamma åker på en weekend till Oslo, bor på hotell, besöker vänner, äter gott och bara har det bra. Här står jag vid det berömda Opera-huset, var typ 30 grader varmt, i slutet på maj. Ni vet väl att jag är norsk?

Första dagarna i juni blir jag singel, efter snart två år i relation, och där går startskottet för min sommar. Skål!

Jag går på Mamma Mia The Party i sällskap av nio andra kvinnor som känt varandra väldigt länge. Detta var en helt fantastisk upplevelse, en av de bästa kvällarna på året!

 

Min blogg lanseras och nyheten sprids i media. Så otroligt roligt att äntligen få gå ut med denna nyhet, att jag blir Thatsups nya livsstilsbloggare. Så kul att bli tillfrågad, och som jag älskar att blogga. Ännu mer fantastiskt är det att ni vill läsa, är så värmande att se att ni blir fler och fler, och extra fint är det när ni ger mig feedback. TACK TILL ER!

Hinner knappt fira midsommar innan jag ska lämna Stockholm..

för Biarritz! Jag reser ensam, för att snart ansluta med fantastiska Surfakademin.

En resa som inte går att summera i några få ord eller bilder. Men du kan läsa mer här.

Sugen? Just do it!

Jag fortsätter min Europa-tour från södra till norra Frankrike, med tåg och byte i Paris. Mina nerver sätts på prov trots att jag är en ganska självständig människa, jag är väldigt beroende av att känna mig trygg, och att vara på resande fot är motsatsen till det. Det hjälper inte heller att vara i ett land där få talar engelska, men till slut är jag framme på Château du Grand Val i Bretagne, där Yogiakademin väntar.

Precis som veckan med Surfakademin blir denna resa med Yogiakademin oförglömlig, och helt fantastisk. Läs om min upplelvelse här.

Jag bestämmer mig för att åka ner till Algarve i Portgual där jag och mina vänner hyrt ett hus. Trotsar min res-rädlsa och tar mig på ostadiga ben till Nantes, en liten stad i Frankrike där jag ska ta ett flyg med ett lågprisbolag. Allt får mig att kallsvettas, tågresan, taxiresan, flygresan och den slutliga långa taxiresan. Jag känner mig ensam och utsatt igen, men, jag klarar det. Som man alltid gör. Vi skulle varit fyra par, men i och med att jag inte ingår i en tvåsamhet längre är vi tre par plus jag. Jag hinner med ett par dagar i huset, njuter av vänners sällskap och avkoppling. Jag hinner också med livets fylla, efter en festlig kväll på stan med en barrunda som slutar med poolparty klockan 06.00 på morgonen blir baksmällan värre än jag kunnat ana. Ingen var lyckligare än jag när jag efter en skakig hemresa möts av mamma på Arlanda, efter nästan tre veckor i södra Europa.

Jag mellanlandar hemma i den svenska högsommarvärmen. Jobbar lite, badar och åker båt som om det inte fanns någon morgondag. Det är juli, och 27 grader i havet!!

Jag och min vän Sofia bokar en resa till min favoritö Mallorca och checkar in i Palma!

Hur kan man inte älska Mallis? Vi dricker Cava-sangria, solar, badar, shoppar och äter. Jag minns att vi båda hade med oss massa böcker vi ville resa, men ingen av oss läste ut någon för vi pratade så mycket. Munnarna gick konstant, som vanligt med oss.

Det blir augusti och jag firar med kräftskiva på Wärdshuset Ulla Winbladh.

Åker ännu mera båt.

Adam, Fredric, Sam, Robin, Ida och jag tar Adams båt för att åka wakeboard och ring. En superhärlig eftermiddag, och top tre bästa skratten i år när jag och Ida satt i den uppblåsbara "fåtöljen", det var fler som höll på att skratta på sig då. Avslutade dagen på Strömma Krog & Kanalbar innan vi körde hem i mörket.

Gick på Fashion Week och firade Thatsups 10års-jubileum.

Min viktigaste person i världen, min mamma, fick en njure efter åtta år med dialys.

Jag inredde och stylade min lägenhet som varit uthyrd till en vän, då jag bott tillsammans med mitt ex i hans lägenhet. Äntligen såg det ut som ett hem.

Åkte till Köpenhamn och hade världens roligaste helg tillsammans med alla vänner på Thatsup. Läs mer om det här och här. Denna resa tillhör också top tre bästa skratten för i år. Jag skrattade konstant, högt, så att jag vek mig. Jag skrattade så mycket att jag skrattade mig in i ett nytt skratt. Jag har alltid skrattat inåt, tyst, numera skrattar jag utåt, högt.

Fyllde 27 år (herregud hur kan jag vara så gammal) och firade med tårta på sängen, städad vinlunch på Sturehof och stökig middag på Punk Royale.

Årets sista utlandsresa blev Nice och Provence. Detta är året då jag utforskade Frankrike rejält, då jag besökt och rest genom flera delar av landet. Denna gång med anledning av min vän Rubens 30årsfirande.

Just look at that.

Välkomnar hösten.

Hänger med Prestley och Hugo. Har ni upptäckt Dogbuddy?

Tog med mamma på Restaurang Stadshuskällaren. Vi satt i chef's table och hade en oförglömlig kväll - rekommenderas!

December med alla sina julfiranden kom och jag gick bland annat på julfest hos VASS PR.

Julbord på Brasseriet.

Och så kom julen. Nu är det två dagar kvar på 2018, vilket har varit mitt absolut mest händelserika år hittils, på både gott och ont. Det har varit helt fantastiskt, men också dränerande, och hjärtskärande. Kanske finns det anledningar till att min kropp inte mått så bra här i slutet. Jag välkomnar det nya året med öppna armar, stora förhoppningar och ny energi. Jag ska bara återhämta mig först.

I dagarna kommer en årskrönika, följt av ett inlägg med mina mål och drömmar inför det nya året.

God forsättning!

Hoppas ni har en fantastisk jul, hur ni än firar, om ni firar. I mitt Instagram-flöde trängs klassiska svenska jular med alp-toppar och vita stränder. Jag firar på svensk mark, traditionsenligt med familjen hemma i Saltis. Jag njuter av god mat, sovmorgon, film-maraton och tid med vänner och familj. Idag blev det en promenad med min vän Lova, det är alltid lika berikande att få ventilera och prata av sig med vänner. Ikväll ska vi bort på middag, men resten av veckan ska jag inte röra mig långt... förutom promenader i skogen ska jag bara mysa, läsa böcker, äta, vila hjärnan.

Julen är en sådan milstolpe på året då jag ofta tänker tillbaka. Hur såg mitt liv ut för ett år sedan? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Exakt ett år sedan idag var vi på väg in till akuten med mamma, något jag är otroligt tacksam för att vi inte är i år. Det var en jobbig jul. Det var också Alfons sista, han mådde bra och jagade presentpapper på julafton. Jag saknar honom så enormt, han var min bebis, min klipp, bästa vän. Med honom var allt bra. Jag var också i en relation, i år är jag singel, och mår bättre så. Jag hade precis börjat ett nytt kapitel i mitt liv, sagt upp mig och börjat här på Thatsup och som frilansare, något jag var otroligt glad för. Är än idag.

 

Jag hittade detta i mina anteckningar, skrivit för ett år sedan ungefär. Efter en höst med mycket tankar och förändring. Jag blir stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på vad den texten handlar om; mod. Jag har inte alltid mod, det är läskigt att va modig. Men det finns uppenbarligen inom mig, inom oss alla, vi får bara inte glömma bort det.

HERREGUD! Det här var den sämsta uppdateringen jag haft sedan typ starten av min blogg. Jag skippar alla ursäkter och blickar framåt. Jag har massa härliga inlägg planerade framöver som jag hoppas ni kommer gilla, och om knappt två veckor är det ett nytt år med nya möjligheter.

Igår hade jag och mamma bokat in en heldag på stan. Vi började med lunch på Haymarket Hotel och Gretas, vi åt ”Dagens” i form av Röding (riktigt god) och unnade oss ett glas vitt för att kicka igång torsdagen. Sedan kollade vi in årets julskyltning på Nordiska Kompaniet och shoppade loss på Uniqlo, COS och Antikt Gammalt & Nytt, innan det bar av till Beauty & Spa Centre. Jag fick en 2,5 lång ansiktsbehandling, med bland annat AHA-behandling och massa rengöring, riktigt ljuvligt.

Idag vaknade jag upp till ett vinterlandskap när jag tittade ut genom fönstret hos mina föräldrar. Idag blir en lugn dag, med skogspromenad och julmys, det gäller att ladda för imorgon då det blir julbord både till lunch och middag.

Min familj har i över 30 år ätit traditionsenligt julbord med några av våra närmsta familjevänner. Vi är fyra familjer som i nästan alla år firat midsommar i skärgården och julen med att äta julmat. När jag var liten gick vi alltid till Skärgårdskrogen (som inte finns längre) i Saltsjöbaden innan kvällen fortsatte hos oss. Men sedan ett par år tillbaka har vi förnyat traditionen, och nu får varje familj bestämma ett julbord. Senast det var vår tur valde vi Mother (finns inte heller längre) som är ett av de bästa julborden jag varit på, i år blir det klassiska Wärdshuset Ulla Winbladh som ska ha ett väldigt bra vegetariskt utbud (även om jag äter fisk). Ska bli supermysigt, med snön och allt! Efter detta gäller det att svira om och sätta på sig stassen, då väntar årets julbord med Thatsup! Vi börjar på Brasseriet innan vi ska dansa bort natten! Ni som läste mitt inlägg om när vi var i Köpenhamn vet att vi har väldigt roligt ihop, vi skrattar och skojjar och förväntningarna inför imorogn är inte lägre. Ska bli så kul! Jag förväntar mig att inte lämna sängen på söndag.

Klockan är strax innan elva på kvällen och det är torsdag, det är fem dagar sedan jag vaknade upp söndag morgon med hög feber. Då i hopp om att det skulle vara bara det, och inte en influensa, är lika optimistisk varje gång jag blir sjuk. Något som är märkligt är också att sen jag blev vuxen så får jag i princip varje gång jag blir sjuk influensa, jag kan inte bara få en förskylning som många andra. Jag får hög feber och blir sängliggandes. Jag vet att vissa har samma med halsfluss, och andra bihåleinflammation. Förra året slog jag något slags rekord i sjukdom, jag tror det beror på väldigt många orsaker som tog på min hälsa och immunförsvar. Jag var sjuk i influensa nio gånger på ett år, ett tag gick de omlott. Det är sjukt hur mycket ens liv och mående kan påverka ens hälsa på det sättet. Som tur är har det här året varit väldigt mycket bättre, framför allt sen i somras. Att ha klarat hela hösten utan att bli sjuk har kännts som en bravur, och det här kändes nästan bara väntat när alla omkring en hostar och nyser om vartannat.

I söndags var jag säker på att jag skulle vara på benen på tisdagen igen, åtminstone onsdagen, ingen tvekan om torsdagen. Onsdag kväll hasade jag mig upp från sängen för att ta en dusch och byta lakan, ni vet känslan när man legat sjuk i sängen flera dagar. Jag började känna mig optimistisk. Torsdag morgon vaknar jag ändå med feber och en bultande huvudvärk som pågått i fem dagar i streck nu. Fem dagar har jag bokstavligt bott i sängen, jag har inte existerat någon annanstans... det är en märklig känsla. De tre första dagarna var min huvudvärk så intensiv att jag hade svårt att äta eller göra något över huvud taget, som att streck-kolla serier, sådant man till och med kan se fram emot.

”Nästa gång jag är sjuk ska jag plöja alla säsonger av Game of Thrones.”

Men, jag har plöjt. Det är otroligt vad mycket skärmtid man hinner med sömnlösa nätter. En natt hade jag så mycket värk i kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag har sett typ alla svenska krim-serier som fanns kvar att se (jag är ett stort fan av Beck, Johan Falk, Wallander, Maria Wern etc. bara älskar dem!). Nu har jag plöjt lite nykomlingar; Sthlm Rekviem, Gråzon och Modus. Alla får väl godkänt.

I och med detta har jag haft en form av ofrivillig mobil-detox. Söndag, måndag, och tisdag rörde jag knappt min mobil - jag hade inte kontakt med någon, kollade knappt sociala medier och stängde av mejlen - delvis för att jag hade huvudet nerborrat i en kudde, men också för att det var väldigt skönt. Det var inte alls jobbigt, utan bara befriande att släppa taget. Jag har vanligtvis ganska mycket skärmtid, och det är en stor del av mig och mitt yrke, men ibland får jag stora infall av att bara vilja koppla bort mig. En känsla som tar över mig helt, jag ville radera alla konton jag har och lämna den digitala världen. Men efter ett par dagar saknar jag det enormt, om det är ett beroende eller ett stort intresse kan jag inte helt avgöra.

Och på tal om digitala saker, herregud vad Instagram håller på med sina algoritmer. Mina likes har rasat den senaste månaden, som tur är vet jag att det inte bara är jag som är drabbad, men det är tråkigt. Jag förstår att många inte ser mina inlägg längre, precis som jag inte ser andras. Det trillar ofta in likes upp till en vecka efter jag lagt upp bilder, och i mitt flöde kommer flera gamla dagar bilde, det känns så trisst. Jag trodde hela poängen med Instagram var att få vara med i nuet, hopps verkligen de följer i Twitters fotspår och ändrar tillbaka till kronologiskt flöde. Det som är roligt är att nya följare ökar stadigt, precis som mina besökare här inne. Det gör mig SÅ GLAD. Var inte rädda för att kommentera mera! Eller mejla om ni vill vara mer privata.

Jag har förstått nu att jag förmodligen kommer att vara sjuk hela veckan ut, men det positiva är att man blir så uttråkad att man blir extra taggad på att få jobba och göra massa saker. Tyvärr fick jag missa årets första julmingel som jag sett fram emot, men nu rullar det på hela december så kanske bra att jag blev sjuk innan.

Jag har många vänner och bekanta som går igenom olika saker just nu, tankar, identitetssökande, prestationsångest, förvirring. De ifrågasätter sin vardag, sin livsstil, sin partner, sitt jobb… Jag förstår dem, och är nog lika mycket en av dem. Sen behöver inte ett ifrågasättande betyda att man kommer göra en förändring, att man inte är nöjd. Jag skulle till och med säga att det förmodligen är hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sin tillvaro ibland, bara för att försäkra sig om att man är på rätt plats. Jag tror även att det skapar ett driv, och en möjlighet att göra något bra till något bättre. Kanske bringar det en idé eller utvecklingsmöjlighet. Det behöver inte betyder att man inte är glad eller tacksam över var man befinner mig, men det är lätt att känna sig lost. Jag kan ibland bli förvirrad över var jag är påväg. 

Just here me.

Jag kan sprudla av tankar och idéer; saker jag vill göra, skapa, ådstakomma (de uppstår alltid fem sekunder innan jag somnar, har jag tur minns jag dem när jag vaknar), och ibland känns allt möjligt, som om världen stod framför mig. Jag tror innerligt att flera av de idéer som bakar i min hjärna skulle kunna bli framgångsrika. Men lika fort pendlar det neråt, man bygger upp hinder för sig själv, självförtroende sviktar och riskerna ser lika stora ut som Manhattans skyskrapor. Jag vet att jag sitter inne på massa driv, det är det som har tagit mig dig jag är idag, och gjort att jag har varit med om allt jag faktiskt lyckats göra. Men ändå har jag så svårt att belöna och vara stolt över mig själv. Man är bara så bra som ens senaste framgång, eller? Jag ser att jag och mina vänner, bekanta och människor jag träffar på lider av mycket mer prestationsångest än man tror. Att det syns väldigt  mycket nu har kanske och göra med det stadiet vi är i livet? Jag tror många precis som mig upplever att klockan tickar, man jämför sig med var andra människor i samma ålder gör, eller till och med med dem som är yngre, och blir stressade. Man upplever att man borde kommit längre, gjort mer, vara mer framgångsrik. Det är en ålder där många börjar förlova- och gifta sig, blir gravida, köpa bostad, få befodran… många förändringar sker och det blir plötsligt tydligt att vi inte är små längre. Vissa som är singlar blir superstressade över att de är så ”gamla” och inte har en partner, och vissa som fortfarande pluggar blir stressade över jobb de inte har. 

Jag kan ibland tänka att det hade varit enkelt att ha ett tydligt jobb med en tydlig yrekstitel. Senast i helgen träffade jag på min dagisfröken som jag inte sett på väldigt många år, och hon ville såklart veta hur det stod till och vad jag sysslade med idag. Jag, som alltid när jag ska besvara den frågan, började stamma, flacka med blicken och snubbla på orden. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland tänker jag att det hade varit så enkelt att kunna säga ”jurist”, ”advokat”, ”ekonom”. Istället låter det något i stil med ”ja alltså jag har så svårt att sätta en titel på mig men jag skriver, ja alltså jag är redaktör, och journalist, och skribent, jag jobbar med innehåll kan man säga, sociala medier och sånt. Ja alltså jag jobbar på Thatsup, sveriges största krog- och nöjes sajt, men jag frilansar också, ja mycket mode och så, livsstil, hälsa”. Jag tror jag skall börja sträva mot ordspråket ”Get famous enough so you don’t have to introduce yourself”. Folk i branschen, som jag tidigare jobbat med, lärt känna eller som kanske följt mig på Instagram förstår och har koll, men till resten av världen har jag så svårt att med rak rygg berätta om mig själv och vad jag gör. Samtidigt passar det mig att jag inte är en titel, det är så jag är som människa. Jag vet att mamma och pappa hade tyckt att det var mycket enklare om jag jobbade med något som de förstod sig på bättre, ett traditionellt yrke där jag var nio till fem, måndag till fredag och klättrade på en karriärsstege. Jag förstår att det kan vara enklare, men inte nödvändigtvis roligare. Och det är helt enkelt inte jag. Jag älskar det jag gör, min bransch, den jag är, men det är lätt att bli stressad, osäker, tvivla på sig själv. Och det måste vara okej.

Mina vänner är mina största fans. De är de som påminner mig om att jag är bra. Det gör såklart min familj också, speciellt min mamma, men det kan vara svårt för dem att förstå allt. När mina vänner ger mig komplimanger för något hör jag hur min hjärna tänker ”pratar hon om mig?” för att jag inte kan ta in det riktigt. Men när jag gör det, gör det mig nästa tårrögd. 

”Du är så cool, jag är så stolt över dig.” 

”Du skriver så bra, mycket bättre än de flesta, det träffar mig verkligen.”

”Du är min inspiration, jag pratar alltid om dig."

"Klart du KAN!"

Då och då skriver någon av er följare, och ni anar inte hur mycket det betydet och ger mig. Tveka aldrig över att ge någon en komplimang eller höra av dig till någon du vill säga något till, det kan kan göra så mycket! 

En vän som berättar för mig att jag borde skriva en bok får mig att börja gråta, och när jag var på en presslunch härom veckan och en branchkollega berättar hur de läst en artikel i STYLEBY som jag skrivit som fått dem att skratta, höjer jag på ögonbrynen av förvåning. Människor läser det jag skriver. Människor gillar det jag skriver. Jag får människor att känna med det jag skriver. 

Det kan låta lite tråkigt att jag behöver få dessa komplimanger för att påminnas (jag blir GENUINT förvånad varje gång någon gillar något jag gjort, skrivit, ådstakommit). Sen ska sägas att ödmjuka människor kommer längre, så länge man vågar tro på sig själv. Jag tål inte personer vars självförtroende tar över, jag hade aldrig velat vara så självsäker att jag inte såg mina egna brister.

Hur gör ni för att tro på er själva? Hur gör ni för att inte tappa drivet? Hur låter ni passion och drömmar vinna över trygghet och risker? Ingen blir ju framgångsrik genom att inte göra något. Gör du inte verklighet av din idé gör någon annan det. Och kanske tvivlar man alltid på vad man gör, eftersom det finns så mycket annat man också kunde gjort. Viktigast av allt tror jag är att man säger åt sig själv att det är okej att misslyckas. Tanken på att satsa på något som inte går vägen, när någon står och väntar på att säga "jag sa ju det" är förmodligen det som stoppar så många av oss. Det är helt okej att misslyckas, herregud. Jag prövade åtminstone. Jag levde.

Vi måste släppa prestationsångesten och leva istället. Livet är inte i regi, ett manus. Vi får ett liv. En chans. Lev.