We cover several cities, choose one to explore!

February 2019

Solo-dining med Garba och Zacapa - vågar du äta middag ensam?

Jag har faktiskt aldrig tyckt att det varit jobbigt att äta eller dricka ensam. Är det för att jag är ensambarn? Nej, även om den förklaringen tas till alldeles för många gånger så gäller det inte i det här fallet. Typiska drag för ensambarn? Bortskämd och självständig, de råkar båda stämma på mig, i viss mån. Ja, jag kanske får fina julklappar, semestrar och lite extra fokus, men jag har aldrig suttit på mitt arsele och chillat eller fått vägen sopad framför mig, och där kommer väl det självständiga in. Att vara själv är norm för mig, trots att jag älskar närhet och gemenskap, och att klara saker på egen hand är jag i ett nötskal. Men jag vet flera ensambarn som är varken eller, och som aldrig skulle sätta sig på en restaurang ensam, ens en parkbänk. Jag vet också flera som har en hel syskonskara, som är både mer bortskämda och självständiga än mig.

Hur som bjöds jag in till en middag anordnad av mina vänner på A World Beneath, för att utmana just detta. Idag är social dining otroligt hett, men vad med att få äta i lugn och ro, med sig själv? Ibland kan jag längta efter en egen-middag, och tanken på att gå och ta ett glas vin i mitt eget sällskap känns bara härligt. Eller tänk er frukost, med en bok eller tidning. Dröm. Ni hör ju att denna middag alltså inte blev en stor utmaning för mig, inte minst har mitt jobb med ensamma resor och uppdrag gjort mig minst sagt bekväm med att vistas ensam.

Under denna solo-dining upplevelse (läs mer och boka här) får man sällskap av ett par hörlurar, en MP3 och inspelade ljudfiler som guidar en igenom trerätters komponerad av tjejerna bakom Garba och Michael Hajiyannis från Bar Ruby i Köpenhamn.

Förrätt, första drinken och ljudspår 1. Mums!

Varmrätt, andra drinken och ljudspår två. Yuuuuummmm.

Här satt vi, tillsammans men enskilt.

Efterrätt, tredje drinken och ljudspår tre. Detta var top tre bästa deserterna i mitt liv, enkel, men en fantastisk smakkombination. Inte säker på vad det var men något i stil med kardemummakaka, mynta, basilika, olivolje-glass, persika och olivolja. Magi.

Missa inte chansen att uppleva detta!

Vi måste våga vara mänskliga

Ställer mig själv frågan hur man ska mäkta med att vara mänsklig och samtidigt anses professionell? Vart går gränsen? Hur kan det ens finnas en gräns för att vara mänsklig? Har jag gått över den nu, när jag skriver det här? Är det inte sinnessjukt att jag ens ska behöva vara orolig för att jag är det? Att jag på grund av att jag har känslor (fullkomligt mänskligt), har åsikter (fullkomligt mänskligt), har tankar och funderingar (fullkomligt mänskligt), går på toa (fullkomligt mänskligt), dejtar (fullkomligt mänskligt), är kär (fullkomligt mänskligt), blir sjuk (fullkomligt mänskligt), är stressad (fullkomligt mänskligt), älskar att vara ledig (fullkomligt mänskligt), har PMS (tyvärr fullkomligt mänskligt) and so on... ska behöva vara oroad för att detta påverkar vad folk tycker och tänker om mig. Kommer jag att anses som instabil och okapabel för att jag delar med mig att jag är ledsen? Arg? Sjuk? För det är just det. Att dela med sig av det. Vi är alla ledsna. Vi har alla tusentals tankar som snurrar. Vi blir alla sjuka, tyvärr. Men så delar man med sig av det, det där mänskliga, och så ska man känna ångest? Skam? Det vrids på sig. Det blir obekvämt. ”Ojojoj”. Man måste inte dela, men det har visat sig att det är bra för oss människor att dela saker, vi mår oftast bättre av det, och stärks både som individer och i grupp. Det kan inte vara tabu att vara mänsklig... men vi anstränger vi oss SÅ HÅRT för att inte vara det. Jodå, det gör du. Ja du också.

Jag vet att några (få, ska sägas) runt omkring mig tänker ”ska man verkligen skriva så där, blotta sig på det sättet? dela med sig av livet på det där viset?”. Några av kärlek och omsorg, andra hela enkelt för att de själva är rädda, och det är inte deras fel, det är så samhället har lärt oss att man ska inte ska vara. Då blir man nästan kontroversiell. Är det inte lite sjukt eller? Klart vi blir sjuka i huvudet när vi matas med att man är sjuk i huvudet om man delar med sig av att man är sjuk. ledsen. arg. haft en dålig dag. blivit dumpad. bråkat. Vi måste våga.

Jag skulle tippa att majoriteten av oss människor går runt och mår och känner saker som vi håller inne så att vi kan upprätthålla en fasad, så att vi utifrån kan anses vara ”bra”, eftertraktad, ”normal”. Ni som inte gör det, BRA. Alla andra, tänk på detta i vardagen. Våga. Inspirera andra. Skicka vidare. Jag hoppas att vi alla i någon gång i framtiden vågar känna, vågar vara, vågar dela, och att ögonbrynshöjarna är ett minne blott.

Det har ju varit lite tystare här, delvis för att jag haft så mycket att göra att jag knappt hunnit duscha (mitt hem ser ut som ett bombnedslag) men också för att jag känner mig osäker på vad jag ska skriva om. Jag har massa jag vill skriva om, personliga tankar, vardagsreflektioner, känslor - men jag har blivit skrämd.

Ni ska veta att det är när jag skriver personliga, reflekterande, känslosamma texter som det ramlar in meddelanden från vänner och bekanta, men också från läsare som jag inte känner. Ni verkar älska det, vilket jag älskar! Ni vill diskutera, tacka, berömma. Det är det jag får ABSOLUT störst gensvar på, och det är det ni vill ha mer av. Men jag är rädd, jag vill, men det är läskigt. Egentligen inte för egen del, jag är ganska öppen, men för att jag brottas med tankar som säger att jag inte borde, att jag ska hålla mig enklare saker, ren underhållning. Jag tycker det är så sorgligt.

Det positiva är att det blir mer om mer normaliserat att vara o-perfekt, och just mänsklig. Allt ifrån att folk med en röst (politiker, bloggare, etc) till människor runt omkring mig börjar berätta mer om dåliga dagar eller skit som händer. Det blir nämligen hyllade för det, precis som jag blir här, vilket visar på att folket längtar efter det. Förutom några som såklart ville kritisera Alice Bah Khunke för att vara för personlig? Vad är det ens? Jag hoppas och tror att vi kommer se en enorm skiftning i att man ska visa upp den perfekta, filtrade versionen av sitt liv. Det finns vissa Influencers med en ENORM följarskara vars content får mig att ifrågasätta allt? De bidrar till absolut ingenting. Bilder på dem själva, betalade samarbeten som främjar till konsumtion och acai-bowls. Och det där ska vi eftersträva? Tänk om de hade utnyttjat den makt de faktiskt besitter (idag) och bidragit till något bra, viktigt? Sluta följ dem. Det är inte på riktigt, därför ouppnåerligt. Och politiker, tänk om det skulle kunna skita i sina standard-svar i kristiska situationer och faktiskt säga som det är? ”Det är jävligt jobbigt nu, det här läget är inte kul, vi vet inte vad vi ska göra, vi är skittrötta men vi gör allt vi kan för att hitta en lösning.”

Våga utmana normerna, eftersträva inte att vara som någon annan, känn ingen skam och va dig själv, så blir det nog bra.

Puss

Restaurangrecension | Daphne’s

På Artillerigatan strax innan Karlavägen hittar du denna franska restaurang, som håller vad de lovar. Stig in i en gemytlig lokal med högt i tak, mörkt trä och röd inredning. Här finns flera ytor att umgås i, fåtöljer för avslappnat häng, baren och så middagsborden som går att ordna i olika stora konstellationer. Menyn bjuder på klassiker som Biff minute, Moules Frites, Snitzel och Torsk. Rätter som smakar som de ska, goda råvaror och fint hantverk. Hit går du inte för att uppvela nya smakkombinationer, men däremot för en mysig eller romantisk måltid utan överraskningar - i en positiv bemärkelse. Vi var ett större sällskap denna afton, och fick ett bord längst in precis som önskat. Daphne's är för mig är ett smultronställe man lika gärna kan ta ett glas på som festa till med en ordentlig middag.

Dessa Moules slank ner! Slurp!

Mitt betyg för Daphne’s

Mat: ++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++

Servicen bedöms tyvärr på den servitris vi hade för aftonen, som är det enda som drar ner upplevelsen. Jag hoppas vi hade otur. Fredrik på Daphne’s som hjälpte till med bokningen osv. är väldigt trevlig.

Black cod med pak choi

Här kommer ett enkelt recept som passar lika bra när du vill piffa till vardagen som när du ska ha fest. En asiatisk variant av torsken, passar dig som gillar syrliga smaker.

Du behöver:

  • Torsk
  • Ris
  • Pak Choi
  • Chili 1 st
  • Ingefära 1x3 cm
  • En apelsin
  • Honung 1 msk
  • Vitlök 1-2
  • Socker/stevia 1dl
  • Misopasta 1dl
  • Japansk soya 1 msk
  • Sake / vitt vin 2 dl
  • Mirin 1 msk
  • Sesamfrön

Gör så här:

  1. Blanda vin, socker, mirin och misopasta i en kastrull på svag värme. Låt sedan stå vid sidan och svalna.
  2. Koka riset
  3. Lägg torsken i marinaden
  4. Tvätta och ansa pak choi
  5. Hacka vitlök, chili och ingefära - fräs i olja
  6. Tillsätt pak choi blad, saften av en apelsin, soya och honung i pannan. Låt puttra på svag värme.
  7. När riset är klart, ställ åt sidan
  8. Stek torsken med marinaden på hög värme för att få fin yta, sänk sedan värmen ett par minuter
  9. Strösla sesamfrön över pak choi (rosta dem i en torr panna innan för extra smak)
  10. Färdigt att servera!