We’re no kids anymore

Jag har många vänner och bekanta som går igenom olika saker just nu, tankar, identitetssökande, prestationsångest, förvirring. De ifrågasätter sin vardag, sin livsstil, sin partner, sitt jobb… Jag förstår dem, och är nog lika mycket en av dem. Sen behöver inte ett ifrågasättande betyda att man kommer göra en förändring, att man inte är nöjd. Jag skulle till och med säga att det förmodligen är hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sin tillvaro ibland, bara för att försäkra sig om att man är på rätt plats. Jag tror även att det skapar ett driv, och en möjlighet att göra något bra till något bättre. Kanske bringar det en idé eller utvecklingsmöjlighet. Det behöver inte betyder att man inte är glad eller tacksam över var man befinner mig, men det är lätt att känna sig lost. Jag kan ibland bli förvirrad över var jag är påväg. 

Just here me.

Jag kan sprudla av tankar och idéer; saker jag vill göra, skapa, ådstakomma (de uppstår alltid fem sekunder innan jag somnar, har jag tur minns jag dem när jag vaknar), och ibland känns allt möjligt, som om världen stod framför mig. Jag tror innerligt att flera av de idéer som bakar i min hjärna skulle kunna bli framgångsrika. Men lika fort pendlar det neråt, man bygger upp hinder för sig själv, självförtroende sviktar och riskerna ser lika stora ut som Manhattans skyskrapor. Jag vet att jag sitter inne på massa driv, det är det som har tagit mig dig jag är idag, och gjort att jag har varit med om allt jag faktiskt lyckats göra. Men ändå har jag så svårt att belöna och vara stolt över mig själv. Man är bara så bra som ens senaste framgång, eller? Jag ser att jag och mina vänner, bekanta och människor jag träffar på lider av mycket mer prestationsångest än man tror. Att det syns väldigt  mycket nu har kanske och göra med det stadiet vi är i livet? Jag tror många precis som mig upplever att klockan tickar, man jämför sig med var andra människor i samma ålder gör, eller till och med med dem som är yngre, och blir stressade. Man upplever att man borde kommit längre, gjort mer, vara mer framgångsrik. Det är en ålder där många börjar förlova- och gifta sig, blir gravida, köpa bostad, få befodran… många förändringar sker och det blir plötsligt tydligt att vi inte är små längre. Vissa som är singlar blir superstressade över att de är så ”gamla” och inte har en partner, och vissa som fortfarande pluggar blir stressade över jobb de inte har. 

Jag kan ibland tänka att det hade varit enkelt att ha ett tydligt jobb med en tydlig yrekstitel. Senast i helgen träffade jag på min dagisfröken som jag inte sett på väldigt många år, och hon ville såklart veta hur det stod till och vad jag sysslade med idag. Jag, som alltid när jag ska besvara den frågan, började stamma, flacka med blicken och snubbla på orden. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland tänker jag att det hade varit så enkelt att kunna säga ”jurist”, ”advokat”, ”ekonom”. Istället låter det något i stil med ”ja alltså jag har så svårt att sätta en titel på mig men jag skriver, ja alltså jag är redaktör, och journalist, och skribent, jag jobbar med innehåll kan man säga, sociala medier och sånt. Ja alltså jag jobbar på Thatsup, sveriges största krog- och nöjes sajt, men jag frilansar också, ja mycket mode och så, livsstil, hälsa”. Jag tror jag skall börja sträva mot ordspråket ”Get famous enough so you don’t have to introduce yourself”. Folk i branschen, som jag tidigare jobbat med, lärt känna eller som kanske följt mig på Instagram förstår och har koll, men till resten av världen har jag så svårt att med rak rygg berätta om mig själv och vad jag gör. Samtidigt passar det mig att jag inte är en titel, det är så jag är som människa. Jag vet att mamma och pappa hade tyckt att det var mycket enklare om jag jobbade med något som de förstod sig på bättre, ett traditionellt yrke där jag var nio till fem, måndag till fredag och klättrade på en karriärsstege. Jag förstår att det kan vara enklare, men inte nödvändigtvis roligare. Och det är helt enkelt inte jag. Jag älskar det jag gör, min bransch, den jag är, men det är lätt att bli stressad, osäker, tvivla på sig själv. Och det måste vara okej.

Mina vänner är mina största fans. De är de som påminner mig om att jag är bra. Det gör såklart min familj också, speciellt min mamma, men det kan vara svårt för dem att förstå allt. När mina vänner ger mig komplimanger för något hör jag hur min hjärna tänker ”pratar hon om mig?” för att jag inte kan ta in det riktigt. Men när jag gör det, gör det mig nästa tårrögd. 

”Du är så cool, jag är så stolt över dig.” 

”Du skriver så bra, mycket bättre än de flesta, det träffar mig verkligen.”

”Du är min inspiration, jag pratar alltid om dig."

"Klart du KAN!"

Då och då skriver någon av er följare, och ni anar inte hur mycket det betydet och ger mig. Tveka aldrig över att ge någon en komplimang eller höra av dig till någon du vill säga något till, det kan kan göra så mycket! 

En vän som berättar för mig att jag borde skriva en bok får mig att börja gråta, och när jag var på en presslunch härom veckan och en branchkollega berättar hur de läst en artikel i STYLEBY som jag skrivit som fått dem att skratta, höjer jag på ögonbrynen av förvåning. Människor läser det jag skriver. Människor gillar det jag skriver. Jag får människor att känna med det jag skriver. 

Det kan låta lite tråkigt att jag behöver få dessa komplimanger för att påminnas (jag blir GENUINT förvånad varje gång någon gillar något jag gjort, skrivit, ådstakommit). Sen ska sägas att ödmjuka människor kommer längre, så länge man vågar tro på sig själv. Jag tål inte personer vars självförtroende tar över, jag hade aldrig velat vara så självsäker att jag inte såg mina egna brister.

Hur gör ni för att tro på er själva? Hur gör ni för att inte tappa drivet? Hur låter ni passion och drömmar vinna över trygghet och risker? Ingen blir ju framgångsrik genom att inte göra något. Gör du inte verklighet av din idé gör någon annan det. Och kanske tvivlar man alltid på vad man gör, eftersom det finns så mycket annat man också kunde gjort. Viktigast av allt tror jag är att man säger åt sig själv att det är okej att misslyckas. Tanken på att satsa på något som inte går vägen, när någon står och väntar på att säga "jag sa ju det" är förmodligen det som stoppar så många av oss. Det är helt okej att misslyckas, herregud. Jag prövade åtminstone. Jag levde.

Vi måste släppa prestationsångesten och leva istället. Livet är inte i regi, ett manus. Vi får ett liv. En chans. Lev.

Write a comment

Katarina D.

Hello
Har kommenterat tidigare men gör det sällan. Jag tror att många är bara content med att du lägger upp så bra inlägg att man tar det för givet att du vet att du är bra. Annars hade du ej haft den positionen du har nu är vad jag tänker i alla fall. Du har en härlig mix av personligt och what is out there.
PAssion och motivation är flyktigt och så damn kortvarigt, så det är läskigt att förlit... Show full »

Linn W.

Tack för fin och tänkvärd kommentar! <3

Fint inlägg! Stor igenkänning som du vet....mvh juristen som aldrig kommer bli jurist

Linn W.
· Reply to Maria

Haha ❤️ min jurist!

Känner igen mig så mycket. Kämpar så mycket med att inte låta andra röster vinna över mina drömmar.

Comment